I fredags gick vi således in i v.36(35+0) och nu är jag nära bristningsgränsen..

Finns ingenting som jag orkar med längre och varje rörelse är en pina i form av otymplig kropp och en oerhörd smärta i hela bäckenet och numera även längs benen.. Jag skulle utan att tveka ta emot en igångsättning nu för oavsett att det är en månad kvar på hyrestiden för det lilla monstret som plågar mammsen sin med att klämma åt nerver i tid och otid samt leka rövare med sina sprattelben så får h*n mer än gärna kika ut nu, jag skiter att sängen inte är bäddad än, jag skiter att det mesta fortfarande är kvar att göra, men jag har absolut ingen ork eller motivation att boa in mig just nu..

Jag vill bara sova sova och åter sova bort smärtan som knäcker mig..

Att jag dessutom redan har ångest över min sjukskrivning och dess handläggningstid och hur räkningarna ska betalas nästa månad gör ju inte saken bättre, vill bara ringa upp FK och be dom skynda på, ge mig ett svar!! JA eller NEJ hur svårt ska det va?? Vem orkar vänta i 30 dagar och sedan få ett avslag för att åter vänta i 30 dagar på en överklagan, för åker jag på avslag så kommer jag inte ge mig..

Finns inte en chans i helvetet att jag hade klarat av att jobba denna tid.. Jag klarar ju knappt av att ta hand om min dotter utan att jag knäcks av denna oerhörda smärta:-(

Jag längtar såå till krabat är ute och jag och Leia får sticka iväg på egen tid och då ska hon få all den där uppmärksamheten som jag inte orkar ge henne nu.. Jag har sån ångest för att jag bara skäller och gnäller just nu, men mitt humör påverkas ju av den totala sömnbristen som jag får av allt skit som stör mig..

                                                  ♥Älskade dotter du är mitt allt..♥