Har nu gått en vecka sen Dylan kom till världen och nu har jag haft lite tid att gå igenom förlossningen med mig själv och tänkte nu ta och skriva ner en liten story för att kunna gå tillbaka och läsa då man känner för det..

Det är ju det som är så bra med en blogg, att kunna återfå tillbakablickar om saker och ting som passerat ens liv:-)

Som sagt så började det hela med att vattnet gick lördagen den 8 maj och var då inne i v 41+1.. Jag hade precis lagt på luren då jag pratat eller rättare sagt skällt lite på Jarkko(hormoner, hormoner;-)).

Reste mig upp från kökstolen och hör ett knäpp, sen känner jag bara hur det rinner något varmt nerför benen och det var inte så lite heller.. Leia stirrade och undrade frågande varför jag kissade på mig och in rusade jag på toan och ropade till Leia att snabbt leta rätt på hennes gamla blöjor,  för bindorna som jag nu köpt hem var rena skämtet mot den syndaflod som kom i det läget..

Ringde efter Jarmo och Lizette då Jarkko satt hemma hos grannen och drack sig några öl så hans körduglighet var lika med noll och ringde sen in till SÖS som ville att jag skulle komma in för en koll..

Kom in och kopplades upp till CTG och fick sen ligga där en halvtimme i min rastlöshet.. Var ju rätt uppskakad av händelsen som sådan och Leia var nog den som var lugnast av oss tre innan vi for in till förlossningen..

Hade inga direkta starka värkar och ej regelbundna så vi fick åka hem för att om inget hade hänt komma in på måndag för en igångsättning..

Åkte hem till Lizette och Jarmo ifall det skulle sätta igång under natten men det enda som skedde var att runt tre-fyra på natten så började värkarna komma mer regelbundet var 10 minut och lite kraftigare dessutom..

Åkte hem under dagen och värkarna fortsatte komma regelbundet men än mer starkare och runt sju på kvällen började jag knapra alvedon och ta en dusch utan någon direkt värkan..

Sov riktigt dåligt den natten då värkarna bara blev starkare för varje timme och runt fyra på morgonen gav jag upp och började åter klocka dom.. Var nu nere i sju minuter och började förbereda mig för att åka in medans Leia och Jarkko sov.. Skulle ju ringa in vid tolv för en igångsättning, men så länge tänkte jag inte vänta..

Packade ihop Leia´s väska och det sista som skulle med mig och tog sen en dusch innan jag ringde in till förlossningen runt halv sju och då var värkarna nere i fem minuter.. Meddelade dom att runt nio skulle jag komma in istället för att ringa vid tolv och jag var så välkommen så efter samtalet var det bara att väcka familjen och göra dom klar också för idag skulle minsann bebis komma..

Försökte få i mig lite youghurt, men värkarna var nu såpass starka så hungern lyste med sin frånvaro coh vi styrde sen in mot stan.. Jarkko släppte först av mig på SÖS då värkarna nu var nere i tre minuter och någon chansning att fastna i köer till Farsta där Leia skulle släppas av kände jag inte för så jag checkade in på rum fem och den första kollen gjordes..

Då jag nu hade haft regelbundna värkar i över ett dygn så trodde jag ju att jag var rätt öppen men tji fick jag.. 1,5 cm var som hade öppnats sig under all denna evighet och jag kände mig rätt dyster i det läget över hur långt vi hade kvar..

Ligger nu på 4 värkar per 10 minut och rätt kraftiga sådana så jag kopplar på mig TENSén och klarar mig väl någorlunda igenom värkarna just då..

Runt 11:00 får jag lavemang och sitter nu på toan ett bra tag med kraftiga värkar som gör att jag bara vill kräkas och här och nu inser jag att utan EDA kommer jag aldrig orka ta igenom mig detta..

Runt 13:30 kommer ansvarige läkaren in för en bedömning om induktion av värkstimulerande ska tas till och det visar sig att jag ännu inte öppnat mig något trots kraftiga värkar med 2-3 minuter emellan.. Fortfarande ligger jag på 1,5 cm öppen och 50% utplånad cervix.

Beslut tas att induktion ska göras och jag ber då om att få EDA först då jag hört att värkarna ska bli mer smärtfulla av det värkstimulerande och framförallt mer återkommande så runt 14:35 kommer narkosläkaren in för att lägga EDA´n och vilken lycka efter det..

Helt plötsligt känner jag mig som en människa igen och kan få i mig lite av alla soppor som dom givit mig, jag känner mig så mycket piggare och kan nu skratta igen.. Värkarna är som bortblåsta och hade det inte varit för CTG´n så skulle jag inte tro att jag hade haft några värkar alls..

Vid 16:00 sätter dom så igång det värkstimulerande droppet och ännu en koll görs..Nu var cervixen nästan helt utplånad och jag hade öppnat mig till hela 4 cm.. Dessutom finner hon en liten utbuktande vattenhinna som hon sticker hål på och vatten forsar ännu en gång ur mig..

I samma veva stänger hon av det värkstimulerande droppet och ringer på larmknappen och in kommer en hel drös med barnmorskor och även läkare och då sätter paniken igång i mig..

Dom ber mig vända på mig på alla fyra och andas in syrgas samtidigt som dom sätter in bricanyl för att avstanna värkarbetet och det enda jag vill veta är vad som händer, hur Jarkko kunde vara så lugn i den situationen är jag än idag frågande till, men iallafall så var det hjärtljuden som drastiskt for ner till 70 och väntan på att det skulle stiga kändes som en evighet, att dessutom blivit proppad med bricanyl som jag hatar gjorde inte saken bättre.. Det tog ett bra tag innan jag hade lugnat ner mig efter den händelsen om jag säger så..

16:44 sätter dom återigen in det värkstimulerande droppet och krabats hjärtljud övervakas med en skalpelelektrod.

Fram till 18:30 hinner jag med att få akupunktur för avslappnande syfte och sita på bollen och gunga och 18:30 görs ännu en koll och vi kan nu notera att jag öppnat mig hela EN cm på 2 ½ timme!!

Fortsätter att gunga på bollen till 20:00 då ännu en koll görs och nu ligger jag mellan 5-6 cm öppen samt så kommer ännu en doktor in för att göra ett skalpprov på krabat för att se hur han mår.. DRoppet avslutas återigen och sätts in igen 20:40..

Runt 21:10 ligger jag fortfarande mellan 5-6 cm öppen och börjar nu få lättare feber också..Börjar även återigen känna av värkarna nedåt och mår skit och vill bara sova..

Förstår inte alls hur jag ska orka hela natten och Jarkko och jag ställer in oss på att det kommer bli en lång natt och sätter nu på Creed medans han masserar mina fötter.. Det enda jag tänker på är hur skönt det skulle vara att få sova och hade jag i det läget blivit erbjuden snitt så hade jag tackat och tagit emot..

Runt 22:25 ringer jag in en kisshink då jag är så uppkopplad så att ta mig från sängen är omöjligt..

Sätter mig och ska till att kissa då jag känner världens tryck och jag tror i den stunden  att nu skiter jag på mig och gapar till Jarkko som i sin tur ser att jag menar allvar och rusar ut för att ropa in personalen som kommer inrusande och jag bara gapar att jag skiter på mig.. På något sätt får dom upp mig i sängen och i gynställning och 22: 32 startar krystvärkarna som känns som något jag aldrig mer vill uppleva och det enda jag får ur mig är den ständiga frasen att jag skiter på mig, mamma och hur i helvete ont det gör..

Håller Jarkko´s hand i ett järngrepp och hör hans peppande ord samtidigt som jag hör hur barnmorskan ber mig återigen krysta och att bebis snart är ute, det var det enda som jag tänkte på att snart så är h*n ute..

22:43 krystar jag för allt i världen och jag känner och ser hur krabat slinker ur mig och det enda jag frågar är hur han mår??

54 cm lång och hela 4040 gram vägde vår lilla(stora) krabat..

Får upp han till mig och jag ser genast hans lilla snopp och inser att vi just fått en liten grabb till vår familj..Jag krystar ut moderkakan och blir efter det sydd fem stygn, men just då brydde jag mig bara om han som låg vid mitt bröst och lyckan var total..♥

Efter närmare tvä dygn av värkar var han äntligen här och jag tackar Gud för att jag enbart behövde genomgå 10 minuters krystvärkar för jag vete sjutton hur länge jag hade orkat med i det läget som jag befann mig i då jag var så förbaskat trött..

Jag är grymt nöjd över all den personal som vi under denna dag träffade på under tiden på förlossningen och även på BB-avdelningen så valet av SÖS var helrätt för oss..

Nu är jag så lyckligt lottad med två helt underbara barn och jag kan ärligt säga att fler blir det inte och om förlossningen säger jag som så att ALDRIG mer jag vill genomgå detta..Jag har ju nu provat både snitt och vaginal och jag måste säga att snitt var rena barnleken mot för den smärta och trötthet jag fick genomlida under dessa två dygn, men som sagt nu räcker det med knoddar i denna familj för vi har fått dom två vackraste till vår lilla familj♥♥


♥22:43 10 maj 2010 föddes äntligen Dylan Juhani Kid Salonen Lundqvist♥



Och om ni undrar så sket jag aldrig på mig:-)