Efter mitt förra inlägg så åkte jag som sagt till gymmet och efter 45 minuter ringde gubben med en gallskrikande Dylan som precis vaknat och absolut inget hjälpte..

Åkte omedelbart hem och mötte en väldigt trött Dylan som precis slumrat in i pappas famn, men som ganska omgående vaknade upp igen för att åter börja gallskrika.. Hans andning lät tung så jag ringde omedelbart till vårdcentralen där jag fick veta att alla läkartider var slut så det jag kunde göra var att vänta till tre och ringa Bromma akuten..

Klockan var då bara halv elva och vänta till tre fanns inte så jag ringde Astrid Lindgrens barnakut där dom först och främst sa att varken vårdcentralen eller bromma akuten tar emot barn under 6 månader så varför tanten i växeln inte kunde talat om detta för mig är en gåta?? Kärring!!!

Iaf så tyckte dom att vi skulle komma in och låta dom lyssna på Dylan och då jag hört om alla dessa väntetider mm så sket jag helt enkelt i att duscha.. Ville bara komma in med Dylan så jag packade in oss i bilen med mina svettiga gymkläder på ;-)

Väl inne så gick det snabbt, fick komma in omedelbart till ett rum där dom började med att ge adrenalin i en mask, vilket var hemskt som mamma att sitta och hålla i sin son som gallskrek och gjorde allt för att komma ifrån masken :-( Var nära gråten bra många gånger..

Efter varje inhalering skulle vi vänta en kvart för att se hur det löste upp hans andning, och efter tre gånger med adrenalin och inget blivit märkbart bättre så fick han inhalera ventolin samt fick en spruta kortison..

Efter dessa så började andningen bli bättre men då dom ansåg att han varit väldigt påverkad då han kom in så beslutade dom att vi skulle läggas in så det var bara för Jarkko att åka hem och hämta Leia samt rena kläder till mig då vi fått vårt rum inne på smittskyddsavdelningen..

I ett dygn fick vi ligga inne och jag är glad att det inte blev ett dygn till då dom sa åt oss att ställa in oss på det, att sitta instängd i ett rum är absolut hemskt och att dessutom inte få sova ostört utan så fort jag fått Dylan att somna in och jag själv kunde stänga mina blå så hörde jag dörren öppnas och det var återigen dags att inhalera och mäta syret..

Detta pågick hela natten varannan timme så när dom efter läkarronden sa att vi fick åka hem kändes det som en befrielse..har nog aldrig tyckt det varit så skönt att komma hem till en stökig lägenhet :-)

Dylan var också märkbart glad att vara hemma och slaggade in halv sju och sov sig igenom natten utan att bli väckt av av knasiga tanter och gubbar med ett plaströr som blåser han i ansiktet :-)

Nä en hemsk upplevelse och jag tackar all underbar personal på barnakuten som tog hand om oss så snabbt som dom gjorde, känns skönt att ha ett sånt bra sjukhus såpass nära :-)